fredag 15 januari 2010

Wääää!

Alltså idag har jag gjort det äckligaste jag någonsin gjort. Jag har druckit matlagningsgrädde. Japp. Matlagningsgrädde.

Jag är ledig idag (för övrigt enda lediga dagen på hela läsåret, jullov tycker man är överdrivet på juristlinjen..great!). Så jag har hittills använt min dag till max. Har kört småsystrar till skolan, tränar och fyndat lite på rean (en klänning bland annat!). Kan väl säga att träningen gick sådär. Var ett helt gäng pensionärer där. Jag gick min gymrunda efter en tant, liksom en gammal tant, och fick sänka vikterna varje gång!! Himla ståltant!

Men ja i alla fall. Sen tillslut kom jag hem och skulle laga lunch. Pasta och lite pastasås på det jag har hemma tänkte jag. Tar fram min matlagningsgrädde. Bäst före-datumet är inte passerat, men den har varit öppen ett tag. Så (smart som jag är) häller jag upp den i ett glas för att bättre kunna avgöra om den är okej. Det verkar den vara. Börjar koka pasta och steka lök. Mitt i allt det här får min hjärna nån typ av kortslutning och tror att det är mjölk i glaset. Så ja, jag tar en stor klunk. Trodde jag skulle kräkas rakt ut.



Kommer ju aldrig kunna dricka mjölk igen.

3 kommentarer:

Morfen sa...

Hihi, det är sån chockupplevelse när man förväntar sig en viss smak och konsistens och sedan blir det något helt annat i munnen. Yack!

Karin sa...

hihi.. men liiite kul var det! =)
Hoppas du får en riktgt härlig helg!
kram kram!

ylva sa...

åh fy *fniss*! skönt att veta att man inte är den enda tankspridda ;). en typisk sådan grej som jag skulle kunna göra. vad glad jag blev över att höra att tentan kändes bra också :)! och det märks att du tycker om och beundrar din pappa, även om du gör dig rolig över hans attityd ibland ;), så jag tycker bara att det är underhållande och snällt det du skriver.

och visst är det förskräckligt med haiti... vi bor några öar söder ut, så vi är inte alldeles nära rant geaografiskt. det känns bara så väldigt nära. och det var ungefär det jag ville säga också; att folk har en förmåga att bli hemskt engagerade genast och sedan gå tillbaka till vardagen och låta det hamna någonstans långt i bakhuvudet, glömma bort det. antar att det är en slags överlevnadsförmåga. man hade nog inte orkat annars :). men det är precis som du säger, fascinerande.

och jag blir glad varenda gång du kommenterar också ;).

kram kram,